Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Men skuggan finns kvar

Rdjur_1Lillhulda har snart bloggat i ett år. Vi vet inte mycket mer om henne än att hon bor i Stockholm. Hennes blogg länkar inte vidare, den är platsen där hon tänker högt, om naturen, om människorna, om bilar och stormarknader. "Det är inte helt lätt att vänja sig vid att skriva rakt ut i rymden så här," skrev hon för ett år sedan, men nog verkar hon van nu. "Om man låter bli att tänka när man skriver så får man kanske veta vad det är man tänker på när man inte tänker på nåt särskilt," skrev hon också, lite finurligt, och mellan de engagerade inläggen om Krav-odlat och kollektivtrafik dyker det ofta upp små filosofiska, nästan poetiska, betraktelser. Ibland skriver hon vasst: "Det har alltid förbryllat mig att samma personer (män?) som förmår att konstruera motorer, broar, väglutningar, däck, bensinstationer och annat knepigt. Konstruktioner där de är tvungna att ta med i beräkningen att slitaget kommer att förändra vägens egenskaper, att bron måste hålla för också en hel del oförutsett eller att motorn är en känslig pryl som kräver skydd, skötsel och ett precist handhavande…… Samma personer tror att det går att kontinuerligt vräka ut avgaser i den tunna atmosfär som omger jordklotet – utan att det får någon effekt! Kan det bero på att de haft en mamma som tagit hand om deras smutstvätt och diskat deras tallrik när de var små och att de nu har en fru som gör samma sak?" Ibland skriver hon tänkvärt: "Kommer mänskligheten att berätta om den tokiga tid när det [användes] en hel massa hästkrafter bara för att transportera en ensam människa genom stan – i 30-50 km/h." Ibland skriver hon vackert: "När jag går över åkern, efter skörden innan plöjningen när gärdet ligger öppet tillgängligt som sanddyner vid havet då känns allt riktigt. I skogsbrynet längre bort kan jag ana ett rådjur. Det står visserligen inte där men skuggan av att det stod där, tidigare i morse, finns kvar. Samma skugga – eller är det en doft, en andning? – finns efter hararna och räven. I diket finns kvar efter småsork och näbbmöss och jag är en del av detta alltet."

(Bilden tagen av Laurel Fan, med Creative Commons Attribution-licens.)

Comments RSS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Men skuggan finns kvar

Rdjur_1Lillhulda har snart bloggat i ett år. Vi vet inte mycket mer om henne än att hon bor i Stockholm. Hennes blogg länkar inte vidare, den är platsen där hon tänker högt, om naturen, om människorna, om bilar och stormarknader. "Det är inte helt lätt att vänja sig vid att skriva rakt ut i rymden så här," skrev hon för ett år sedan, men nog verkar hon van nu. "Om man låter bli att tänka när man skriver så får man kanske veta vad det är man tänker på när man inte tänker på nåt särskilt," skrev hon också, lite finurligt, och mellan de engagerade inläggen om Krav-odlat och kollektivtrafik dyker det ofta upp små filosofiska, nästan poetiska, betraktelser. Ibland skriver hon vasst: "Det har alltid förbryllat mig att samma personer (män?) som förmår att konstruera motorer, broar, väglutningar, däck, bensinstationer och annat knepigt. Konstruktioner där de är tvungna att ta med i beräkningen att slitaget kommer att förändra vägens egenskaper, att bron måste hålla för också en hel del oförutsett eller att motorn är en känslig pryl som kräver skydd, skötsel och ett precist handhavande…… Samma personer tror att det går att kontinuerligt vräka ut avgaser i den tunna atmosfär som omger jordklotet – utan att det får någon effekt! Kan det bero på att de haft en mamma som tagit hand om deras smutstvätt och diskat deras tallrik när de var små och att de nu har en fru som gör samma sak?" Ibland skriver hon tänkvärt: "Kommer mänskligheten att berätta om den tokiga tid när det [användes] en hel massa hästkrafter bara för att transportera en ensam människa genom stan – i 30-50 km/h." Ibland skriver hon vackert: "När jag går över åkern, efter skörden innan plöjningen när gärdet ligger öppet tillgängligt som sanddyner vid havet då känns allt riktigt. I skogsbrynet längre bort kan jag ana ett rådjur. Det står visserligen inte där men skuggan av att det stod där, tidigare i morse, finns kvar. Samma skugga – eller är det en doft, en andning? – finns efter hararna och räven. I diket finns kvar efter småsork och näbbmöss och jag är en del av detta alltet."

(Bilden tagen av Laurel Fan, med Creative Commons Attribution-licens.)

Comments RSS

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: