Borgarrådet Kristina Alvendal lanserade i höstas visionen om Stockholm som en ”promenadstad”, ”en tätare, tryggare och miljövänligare stad”. Planeringen som följt har fått kritik för att ”prioritera[s] sammanhållen bebyggelse istället för sammanhängande grönska”, och idag skriver Per Wirtén i Dagens Arena att ”På 1940-talet planerades promenadleder genom sammanhängande grönstråk. Det gjorde Stockholm till en unikt vacker stad – den så kallade Stockholmsmodellen. Staden bands samman av grönska. Nu vill Alvendal riva upp strukturen. I stället innebär hennes idé om ”promenadstaden” den motsatta: att vi bara ska gå på asfalt.” Hm, får nog hålla lite koll på det där. För, som Christer Ljungberg skrev efter att ha träffat Alvendal i förrgår: ”Jag gillar skarpt idén med promenadstaden. Själva ordet manar fram bilder av civiliserat stadsliv på människors villkor. En promenadstad måste naturligtvis prioritera människan framför fordonen.”
En annan som säkert gillar idén är Jamie Wallace, som står bakom sajten WalkIt (som numera bloggar här, och som jag skrev om i Aftonbladet en gång).
Se också inlägget hos WebEcoist om ”15 Cities Where Pedestrians Rule”
När jag letade en lämplig bild stötte jag på boken här uppe till höger: The Pedestrian Revolution (bilden lånad här). Den är, liksom Kurt Hultgrens bok om Människan och bilsamhället, från 1974. Och eftersom jag skriver det här på NyFiket intill Ljusdals eminenta bibliotek, så beställer jag den direkt.
Promenadstad betyder väl tvärtom mindre asfalt, mindre buller och fler trädalléer. De flesta ”grönområden” är i själva verket tråkiga gräsplattar omgivna av bilar och asfalt.
Erik: Ja, man tycker det.
Mitt inlägg blev lite kategoriskt men jag gillar väl städer utan biltrafik. Gamla stan är ett bra exempel tycker jag. Varför inte bygga ett nytt, ”Gamla stan 2000″?
En intressant blogg om förtätning är Yimby, http://www.yimby.se. Det finns lokala versioner för Göteborg och Uppsala också.
Kritiken om att det prioriteras sammanhållen stadsbebyggelse istället för sammanhängande grönska kan man ta rätt lätt på eftersom det är precis det som är meningen.
De verkliga stråken i en stad rör sig utifrån bebyggelsen eftersom det stora flertalet har ärenden inom bebyggt område. Stråken i sig bidrar också till att fylla behoven av den dagliga konsumtionen. Stråk genom grönområden är en ohållbar tanke eftersom stråk uppstår där många människor är på väg nånstans i vardagen. Däremot är förstås grönområden nödvändiga i en stad, men det går inte bra att bygga upp vardagsstråk i dem eftersom stråk kräver människor, och människor bor och arbetar i hus. Stråk uppstår helt enkelt inte genom att man markerar en väg eller gata som stråk, utan det är tvärt om de mest använda gatorna som kallas stråk.
Det är tydligt att de verkliga stråken finns i de tätbebyggda delarna av innerstaden och inte i några 40-talsförorter.
Det jag oroar mig för är snarast att pratat om promenadstad mest är tomma ord och att man kommer fortsätta bygga glesa områden omgivna av grönområden, vilket effektivt tar bort alla möjligheter till stråkbildning mellan olika delar av staden.
Yimby och Alternativ stad håller därför på att utforma en ny översiktsplan för Stockholms framtida innerstad de närmaste 100 åren eller så. Risken utan en sådan plan är just att man bygger enskilda enklaver utan inbördes samband.
Soliga dagar kan det uppstå ganska folktäta stråk genom naturskyddsområden, även om det är mycket kallt. Enligt mina okulärbesiktningar handlar det mest om motion, hundpromenader och fritid, men en icke oväsentlig del handlar om folk som tar sig till och från jobbet utan bil. Jobbpendlarna uppstår särskilt om det finns genvägar.
Varför är vissa naturskyddsområden så populära? Kanske för att vi har avskaffat uppdelningen mellan stad och land, så landsbygen har tappat sin charm. Naturskyddsområdena är de enda platserna man kan gå, rida och cykla utan att underordna sig den så kallade trafiken, det vill säga bilarna. Grusgångarna i naturskyddsområdena är på så vis de enda egentliga allmänna vägarna vi har kvar. Alla andra vägar är i praktiken bilvägar. Det finns visserligen gångvägar och cykelvägar också, men dessa är ytterst lokala och därför svårnavigerade för utsocknes. Enligt regelverket är det endast på motorvägar och motortrafikleder som det är förbjudet att gå, cykla, rida, och köra traktor. Alla andra vägar bör i idealfallet vara välkomnande för alla, även de som inte sitter i bilar.
Jag har hört att man i Nederländerna arbetar med att smalna av landsvägar och sänka farten till 60 km/h. Det gör att landsbygden återfår en del av sin karaktär som landsbygd, med allmänna vägar där även icke-bilister känner sig välkomna. Vill man komma fram snabbt får man köra på motorvägen istället, eller ta tåget.
Idag är det ibland svårt att skilja mellan landsbygd och industriområde.
Jag känner att det är viktigt att satsa på att underlätta för de som är villiga att förändra sin livsstil till det bättre.